Till salu

Nu ligger vårt hus ute på Hemnet. Jag känner mig tom. Så många spruckna drömmar. Jag vet inte, känns som att jag satt på mig en rustning och låst in alla känslor bakom plåten. När det blir en spricka i rustningen riskerar allt att brista.

Stress och munsår

Separera och byta jobb samtidigt är inte att rekommendera. Tro mig. Tiden räcker inte till för allt som måste göras. Som ett brev på posten har jag fått jordens största munsår. Och inte bara ett utan tre. TRE! Som att det inte var nog som det var.
- me and my ajfån

Ensam natt

Igår kväll kom R och hämtade N. Han ska vara med sin pappa i en vecka och allt jag vill är att det ska gå bra för dem. Det är väldigt viktigt för mig att de har en bra relation och jag tror att N behöver sin pappa lika mycket som han behöver mig. Jag skickade ett sms imorse för att höra hur de har det. Svaret jag fick var inte riktigt det jag hoppades på, men jag försöker skjuta det ifrån mig. Rabblar ett mantra om att allt kommer att bli bra tills jag själv tror på det.

En pusselbit på plats

Idag fick jag lite mer fast mark att stå på. Från och med den 1/1 2013 vet jag var jag ska bo. Då får jag flytta in i en egen lägenhet. En lägenhet där vi ska bo Noah och jag. En lägenhet vi ska göra till vår och kalla vårt hem.

Hur jag mår

Jag har försökt att skriva det här inlägget länge. Att formulera orden är svårt. Väldigt svårt. För jag vet inte riktigt. Jag vet inte riktigt hur jag mår. Ena sekunden är det bra. Nästa sekund vill jag bara gråta. Så jag vet inte. Det tydligaste tecknet är väl att min mage är upp och ner. Typiska tecken på stress. Jag är seg och får inte riktigt tummen ur att ta tag i saker. Men på det stora hela är jag ok.

Sjukstuga

Igår hade Noah feber. Eftersom han varit snorig flera veckor tänkte jag inte mer på det. Det var en vanlig förkylning helt enkelt. När jag ringde förskolan och sjukanmälde honom frågade fröken direkt om han hade vattkoppor. Eftersom Noah fortfarande sov och jag trodde att han bara var förkyld svarade jag såklart nej. När Noah vaknade 10 min senare såg han ut som en prickig korv. Så ja. Han har vattkoppor.

Mitt så kallade liv

Jag har funderat fram och tillbaka på om, hur och när jag ska skriva detta. Och varför jag känner ett behov av att skriva det. Och vad jag måste tänka på så att ingen annan blir sårad av det jag skriver. Nu har jag tänkt klart. Jag har svaret på frågorna. Jag skriver detta för att ett av mina sätt att bearbeta saker är att skriva. För mig är det en ventil. Ett sätt att lätta på trycket och släppa ut känslorna.

Det som hänt är att jag och R har flyttat isär. Jag bor hemma hos mina föräldrar för tillfället, men försöker få tag på en lägenhet. Det finns många anledningar. Inga jag kommer att skriva något om här. Där går min gräns. Att flytta isär är det svåraste beslut jag tagit i hela mitt liv. Men ibland finns inga alternativ. Jag kommer aldrig mer att säga eller ens tänka att folk separerar för lätt. Att de inte kämpar. Det finns en gräns för när det bara blir kamp och inte mycket till liv.